|
PÅ BILDJAKT I TIVEDEN-SKOGARNA
Kåseri av Ingrid Åkesson |
|
03.05 ringer väckaren (och mobiltelefonlarmet också för säkerhets skull). Att gå på julotta är rena sovmorgonen jämfört med detta. Jag famlar efter strömbrytaren på nattlampan bredvid sängen. Så här första natten på ett nytt ställe är allt fortfarande lite ovant. Jag stiger upp med detsamma, istället för att morna mig en liten stund, så att risken att somna om är utesluten. Efter en snabb koll ut i vandrarhemskorridoren konstaterar jag att jag inte behöver leta upp ficklampan för att gå på toaletten, det är tänt överallt. Jag tar på mig kläderna som jag kvällen innan lagt fram i äkta brandmansordning så att jag mer eller mindre i sömnen skulle kunna trä på mig allt och smyger sen ner till köksregionerna. Här är det tyst och övergivet och jag får helt kort en panisk känsla av att jag i alla fall sovit över mig och att alla redan åkt, men jag hinner knappt tänka tanken till slut, så kommer några av de andra kursdeltagarna sömnigt släntrande nedför trappan. Snart skramlas det, prasslas, kranas och en doft av kaffe börjar sprida sig i köket. Prata är det nästan ingen som gör – ingen orkar och alla rör sig nästan som om de fortfarande sov. Nu gäller det att få ner lite frukost, trots att det känns omöjligt. Hunger – hur var det det kändes? Sen brer jag några mackor till rasterna, vilket är ungefär lika svårt att engagera sig i, men en liten påse med yoghurt, macka, ett äpple och ett par kex, en liten termos kaffe och en flaska vatten blir det till slut.
Efter en ovanligt kort och intensiv tandborstning, stoppar jag ner påsen med min lilla picknick i ryggsäcken, tar på jackan och mina ut-och-gå-i-skogen-skor, hänger på mig ryggsäcken (som just nu känns som om den var packad med bly), låser dörren och ger mig ut i höstmörkret. Med hjälp av gatlyktornas sken lyckas jag hitta ”min” lilla grupp som står och väntar vid bilen. Jag får syn på några andra i en annan grupp – BÄRANDES PÅ KAMERASTATIV! Javisst, ja, vi skulle ju ha stativen som vi fått låna av Jan med oss. Efter ett kort, men totalt stillestånd i hjärnan, som just börjar sprida sig ner i magen, kommer jag på att mitt stativ redan ligger i bilen sedan igår. En djup suck undslipper mig.
Till min glädje visar det sig vara en ganska lång bit ut till Nationalparken, via Jans hem, där vi plockar upp honom. Eftersom ingen är speciellt pratsam vid den här tiden på dygnet, unnar jag mig att slumra till en stund i baksätet. Det är absolut ingen trafik alls, så om bara chauffören håller sig vaken och ingen älg förirrar sig ut på vägen, ska väl det här gå jättebra. Väl framme på parkeringen mitt i skogen, är det ganska skönt att komma ut i friska luften och sträcka på sig. Men när alla stängt av bilmotorerna och strålkastarna slocknat, befinner vi oss i totalt mörker, tills den ena ficklampan och pannlampan efter den andra tänds. Så vandrar vi iväg, efter Jan, som helt obegripligt tveklöst traskar på som om det var mitt på ljusa dagen. Jag håller mig strax bakom en kille med ryggsäck med mycket reflexer på. De är i perfekt höjd för att reflektera min pannlampa, så jag bestämmer mig för att ta sikte på dem. Då och då tittar jag ner och får en vag uppfattning om att vi går på någon typ av skogsväg – gruset är ganska slätt och lätt att gå på. Efter en stund viker vi av in i skogen på en liten stig. Jag slås av tanken att det är ganska fascinerande att tio vuxna människor, utan tvivel eller tvekan, förlitar sig till 100% på den här naturfotografen och hans kännedom om terrängen, och bara snällt följer honom iväg på okända stigar i mörker och duggregn.
Allra sista biten viker vi av rakt ut i terrängen för att efter en liten stund nå fram till en trolsk liten Tiveden-sjö. Då är det plötsligt så pass ”omörkt”, man kan inte kalla det gryning än, att man kan skönja klippan vi står på, de nästan svarta trädstammarna och den blåaktiga, spegelblanka lilla sjön. Nu har vi släckt våra lampor och alla blir helt tagna av vyn och tystnaden och Jan får påminna oss att det är bra om vi hittar ett lämpligt ställe att fälla upp våra stativ på och montera kamerorna så att vi är beredda när gryningen kommer. Så sprids vi över klippan och ner mot strandkanten och snart ser man svarta stativsilhuetter som spretar lite överallt mellan trädstammarna.
Ingen pratar precis – alla är inneslutna i sin egen lilla fotobubbla. När Jan kommer förbi passar jag på att fråga lite om mina kamerainställningar och får, som vanligt, ett säkert och gott råd. Efter ett ganska stort antal foton, varav jag redan raderat ca hälften, packar jag ihop mig och vandrar lite längre bort. Nu börjar det ljusna riktigt och det känns som det var långt gången förmiddag. Dags för fika-paus? En snabb kik på klockan berättar dock för mig att den bara är 07.30 (!) Ja, ja, någon gång i livet ska man väl dricka ”förmiddags”-kaffe kl. 07.30… Det smakar underbart med lite kaffe och ett kex och jag bara njuter av tystnaden, stillheten och den underbara utsikten.
Så börjar de flesta plocka fram lite fika igen och jag hakar på. En yoghurt och en macka skulle sitta bra nu, klockan är ju redan nästan tio. Jag har köpt en god, krämig yoghurt, men kommer besviket på att jag glömt sked. Så jag försöker dricka det mesta av yoghurten så gott det går, direkt ur burken, utan att få alltför stora yoghurtbågar på kinderna. Efter den övningen finns det ändå mycket kvar i burken. Jag överlägger med mig själv och kommer (av någon outgrundlig anledning) fram till att höger lillfinger nog är minst smutsigt. Så jag äter tappert upp min yoghurt genom att slicka och sörpla på mitt lillfinger och hoppas att ingen iakttar mig…
När alla känner sig nöjda med förevigandet av just dessa vyer, börjar vi vår vandring tillbaka mot parkeringen. Det är inte vilken stig som helst! Om och om igen bara måste man stanna, ta upp stativet, skruva fast kameran, mäta ljus, bestämma skärpedjup etc. och ta några bilder. Också några till med lite andra inställningar, bara för säkerhets skull. Ibland t.o.m. med lite annorlunda inställningar för att se om det kanske kan trolla fram något riktigt läckert ljus och djup i bilden. Ljuset är en god samarbetspartner i det här sammanhanget. Det hjälper till att sätta igång fantasin och ge liv åt bilderna.
Jag är alldeles tagen av den mäktiga Tivedenskogen, så jag halkar snart efter och hör de andra bara svagt längre fram på stigen. Efter ytterligare 20-30 bilder, hör jag dem inte alls. Klockan elva skulle vi samlas på parkeringen. Fem i elva, i samma stund som jag får syn på en bit av grusparkeringen mellan granstammarna, ringer Jan på min mobil och undrar var jag är. Ja, jag förstår hans oro, det är klart nära till hands att tro att en Lomma-tös från de skånska slätterna lätt går vilse i den här terrängen! Men nej, jag var som sagt alldeles i närheten.
Så kör vi med alla bilarna till Karlsborg där Jan beställt en efterlängtad lunch med efterföljande kaffe och kaka. Alla är trötta men nöjda och glada. Samtalsämnena koncentreras till kameror och fotografering, men även en och annan historisk berättelse från trakten kommer oss långväga gäster till del.
Efter lunchen får vi ”siesta”. Inte förrän 15.30 ska vi iväg till utbildningslokalen i Tibro. Gissa om sängen hägrar! Hela vägen från Karlsborg till vandrarhemmet längtar jag efter att få sträcka ut mig på min säng. Väl framme, är det är bara SÅ härligt att stupa raklång på sängen och sjunka ner i den mjuka madrassen, lägga en tröja över axlarna och somna som en stock!
Mellan kl. 16-20 är det undervisning. Jan har gjort det här förr, det märks. Han är rutinerad och professionell men ändå lyhörd för våra frågor och undringar. Gruppen består av en härlig blandning personligheter. Några är ornitologer och har därför ett brinnande intresse att lära sig mer om fågelfotografering. En är optiker och har därför större pejling på det här med linser och brännvidd m.m. än någon av oss andra. Ett ungt par från Stockholm har, precis som jag, nyss investerat i en Nikon D300 och vill lära sig så mycket som möjligt om sin kamera och ta till sig alla Jans goda råd och tips. Några bor bara runt knuten och är därför mer hemvana i trakterna än vi som kommer långt ifrån. Vid 20-tiden sticker de flesta av oss iväg och äter på en av de få restauranger som finns i den här lilla hålan som heter Tibro. Detta är det inte så mycket att orda om – vi blev mätta i alla fall.
Väl tillbaka på vandrarhemmet förbereds det lite för morgondagen men de flesta av oss kryper till kojs ganska omgående. Vi har ”sovmorgon” imorgon – vi ska inte ge oss iväg förrän 04.30 (!)…
Ingrid Åkesson i september 2008
|